Prolog.
Vintermörkret börjar så sakteliga lida mot sitt slut och premiären ligger runt hörnet. Fågelkvitter, soluppgångar, kaffe, mygg, vakande karpar, solnedgångar, karpslem, drömmar. Snart är vi där. Men ett par veckor ligger ändå framför oss i vår del utav landet innan vi på allvar kan börja utmana sjöns vackraste djur. Ikväll blickar vi istället tillbaka i det förflutna. I det föregångna men långt ifrån glömda. Det är en viktig del i livet att kunna minnas och glädjas över det man faktiskt en gång fått uppleva.
Allt började när jag en decemberkväll hörde mig för hos Håkan om han var sugen på att delta i Swedish Carp Challenge (2013), som arrangerades i Sämsjön. Janne Bohlin gjorde ett starkt jobb och väckte liv i en prestigefylld tävling som legat på dekis under ett par år. Förstapriset var nu ett deltagande i World Carp Classic. Håkan var sugen och vi anmälde oss. Sämsjön är en tacksam plats för oss då vi endast har 5 mil enkel väg och båda har fiskat sjön vid flera tillfällen tidigare. För att göra ett långt kapitel kort, vi vann. Trots en relativt dålig lottning fick vi en bra plats vi båda hade fiskat tidigare och lyckades med fru fortuna vid vår sida vinna tävlingen. Stort. Riktigt stort.
Swedish Carp Challenge 2013.
Planeringen för den stora resan tog fart omgående. Vi beslutade omedelbart att fråga Janne om han ville göra oss sällskap, något han ville. Fantastisk människa. Vi lyckades dessutom få in diverse sponsorer där Alingsås Sportfiskeförening och Veidekke Bygg klev in och finansierade resan för oss samtidigt som Swedish Bait Mechanics stod för våra beten. Tacksamt på alla sätt och viss. Skall heller inte glömma bort att tacka Svenska Karpklubben för det fantastiska arbete man ständigt lägger ned.
Resan söderut gick smidigt. Kanske för undertecknad sov i princip hela vägen, bortsett från båtresan samt något timme i Österrike. Italien så. I mångt och mycket mina drömmars land. Redan som knatte, när jag var två skitar hög, och hade en pottfrisyr ljusare än solen rotade sig detta land djupt in i hjärtat. Med graciösa fotbollsspelare som Luigi Di Biagio, Christian Vieri, Alessandro Costacurta, Gianluca Pessoto osv. satte Gli Azzurri sina spår i en djupt fotbolls förälskad liten grabb. På senare år har även kulturen, maten, historian och folkets livsglädje satt sina spår.
Ghost Park – En gravelpit i skuggan av Parco del Brenta.
Vi beslutade tidigt att spendera en vecka före tävlingen nere i Italien. Parco var fullbokad, men vi fick tips om en annan gravelpit i närheten. Ghost Park som endast varit öppen för fiske i något år har potential och fisk ryktades redan när vi var nere på över 30 kilo. Sanningen är att den verkar komma mer och mer då rejäla fiskar hela tiden fångas. Korda-gänget var nyligen nere och filmade samt många utav de duktiga italienska killarna har bänt fin fisk i sjön. Faciliteterna verkar numera också vara betydligt bättre än när vi var där för snart tre års sedan.
Första intrycket – trångt!. Om jag inte missminner mig anlände vi en lördag vilket innebar att sjön i praktiken var full. Ägaren som talade mycket bristfällig engelska kunde till slut basunera ut oss till våra swim. Undertecknad drog mitten swimmet och sedan började lekstugan. Först började några Italienare till höger om Janne gnälla för de fiskade på mitt swim, alltså tvärs över Jannes swim. Ursäkten – de var där först.
När de gnällt färdigt kom ett annat gäng européer och började gnälla på Håkan att han kastade längre än dom och skulle fånga alls fisk och han minsann inte fick fiska på det sättet. Ursäkten – de var där först. Det skall nämnas att vi alla tre fiskade i praktiken rakt ut från våra sedan länge bokade swim. Nåväl. Efter bara något dygn började så sjön tömmas på folk och vi kunde börja fiska på allvar.
Detta var min första fiskerelaterade utlandsresa, och det gav mersmak på sitt eget vis. Värme, semester, god mat, gott sällskap och givetvis fiske. Även om fiske i en gravelpit i Italien inte på någorlunda sätt går att jämföras med målinriktat svenskt fiske så är det en fantastiskt avkoppling och typ utav rekreation. Vi fångade endast mindre fisk i det varma vädret de första dygnen. Efter ungefär halva veckan fick vi lov att byta sida av sjön då det numera var rätt glest mellan de som fiskade. Omedelbart gav detta bättre resultat. Diverse fiskar kom upp och Janne visade stor rutin och dominerade med både flest o störst. Två relativt fina fiskar på 15,8 och 19,6 kilo. Fiskar som måhända inte står sig så bra i dagens Europa, men som ändå är klart fina och efterlängtade belöningar efter en veckas slit. Undertecknad lyckades inte alls speciellt bra utan fick nöja sig med en gräskarp på 11,8 och en fjällkarp på 11,7 kilo i topp.
Jag skall ändå inte påstå att jag var speciellt besviken. Tvärt om. Som jag skrev innan, semester, fiske, gott sällskap och värme = rekreation!. Jag skall betona att båda Håkan och Janne är fantastiska människor på alla viss. Personer jag tycker mycket om och som är enkla och behagliga att umgås med.
En av flera stridbara störar.
Fjällkarp 15,80 kilo.
Fjällkarp 11,70 kilo.
Gräskarp 11,80 kilo.
Lago di Bolsena – Fiske på riktigt.
Efter en vecka vid Ghost Park begav vi oss så söderut mot resans huvudattraktion. När vi passerat den sista bergstoppen med vår överlastade bil mötes vi så utav en magisk syn. Lago di Bolsena. Denna enorma, klotrunda krater fylld av aska och stadiga fjällkarpar. En mäktig syn. Minst sagt. Vi anslöt till ”bivvytown” där det redan pågick full fest och våra ungerska grannar hade fullt upp med att hålla sig stående. ”Bivvytown” var en utav många vackra campingar belägna strax utanför staden intill sjön där alla tävlingsdeltagare landade för registrering och fest.
Dessvärre hade vi rejäla problem då vår betalning inte var registrerad hos tävlingsarrangören Ross Honey. Hans otrevliga fru vägrade i praktiskt taget att hjälpa oss och vi fick mycket irriterade åka in till Bolsena och plocka ut anmälningsavgiften på runt 20 000 kronor och betala kontant för att delta. Efter mycket om och men med hjälp av Mille, SKKs bank och Ross egen bank kunde vi konstatera att betalning trots allt var korrekt utförd och vi blev lovade att få tillbaka våra pengar på prisutdelningen. För att spola fram lite och avsluta den här tråkiga historien, när vi väl var på prisutdelningen så hade hon inga pengar med sig. Irriterad och stressad skulle hon hämta pengarna efter prisutdelning och bad oss vänta i Bolsena. vi var dock än mer irriterade och begav oss efter henne, ut på landet till en fantastisk herrgård där familjen Honey hade sin residence, Ur ett kuvert började hon räkna upp våra pengar till slut. Oerhört oproffsigt och helt utan empati eller bemötande. Arrangemanget är givetvis i vinstdrivande syfte hos arrangören men extremt svagt av Ross och hans fru. Och det är inte bara vi som hade problem. Flera andra lag stod också inför diverse dilemman samt historien om Catfish Masters vid Rio Ebro gör att jag har extremt lite till övers för honom samt hans fru. Jag ger mig dessutom mig sjutton på att lottningen är riggad. Starka ord måhända, men vore vi utan vår yttrandefrihet.
Nåväl. Tillbaka till det positiva. Efter ett par öl och lite trevligt tjöt gick undertecknad till kudden relativt tidigt. Trött efter dagens strul. Nya tag och plötsligt började det sakta flyta in att vi faktiskt skulle vara med och delta i World Carp Classic. Efter förmiddagens flaggparad var det dags för lottningen och vi fick gå upp som och dra som andra lag. Vi drog plats nummer 66 och hamnade på Solar Sections. Relativt bra del av sjön, men mitt på en sträcka vilket alltid är en nackdel.
Ännu en kväll i bivvytown. En trevligare sådan. Mina kamrater lättade upp stämningen och kvällen var riktigt trevlig. Äntligen dags. Klockan 07.00 den 30:e Spetember fick vi för första gången besöka vårt swim. Lägret rustades, planer fastställdes och spön riggades. Kl 14.00 gick startraketen över sjön. Allt gick smidigt, lodning, mäskning, lägga ut beten osv. Mäskningen bestod av pellets, boilies samt en liten del tigernuts. Alltså inga partiklar, något vi valde bort. Trots att vi satt mitt på sektionen kändes det rätt bra. Vi fiskade ju trots allt med bättre beten än våra grannar som verkligen gjorde fog för ordet överkonsumeringavpartiklar. Vi fiskade som sagt med Swedish Bait Mechanics, framställda utav Gary Benney. Riktigt hög standard på dessa boilies. Inget snack om saken. Efter ett par timmar var allt klart, lagom till det första riktiga ovädret. Vi kunde sitta i vårt brolly och tycka synd om de lag som fortfarande kämpade ute på sjön.
Två händelselösa nätter följer. Vi kämpar på och under tredje dagen börjar vinden äntligen trycka in på allvar. Känslan inför tredje natten var lite nu eller aldrig. Vi fiskar på djup mellan 2-7 meter och avstånd på 150-250 meter (maxavstånd). Kl 05.30 kom så första fisken. En vacker, lång fjällkarp på 13 kilo blankt. Under tiden fisken drillas från båt drar det iväg igen. Tyvärr hinner vi inte mer än komma in med den första fisken innan den andra går lös. Det är mängder med weed i sjön så det är svårt att drilla in fiskarna utan båt. Vi trycker nu på med betydligt mer mäsk.
Det dröjer endast tre timmar innan morgonens tredje napp kommer. En vacker fjällkarp över tio, närmare bestämt 10.3 kilo. Knappt hinner vi smälta den fisken förrns vi drar ännu en. Fisken vägs in på 14 kilo prick och plötsligt är vi med i matchen. Vinden avtar tyvärr lite under dagen men vi hoppas ändå att några fiskar skall hålla sig kvar på mäskplatsen kommande natt. Ytterligare en fisk på 14 kilo blankt kommer under fjärde dygnets mörka timmar.
Inför sista natten är vi i sektionsledning på 51,3 kilo. Natten blir lång, fiskarna är många i det jätteoväder som drar in över sjön. Våra larm förblir dock tysta natten igenom. Kl 08.00 den 5:e oktober går så raketen som förkunnar att fisket är slut. Det är med osäkerhet vi packar ihop allt. Uppdateringen på sidan är bristfällig och vi är mycket osäker på om vår sköra sektionsledning höll.
På prisutdelningen var vi fortsatt högst osäkra på vem som egentligen vann sektionen. Det visade sig dock att vi återigen haft marginalerna med oss och det är en enorm lättnad när Ross ropar upp oss. Riktigt stort! Sektionssegrare och 21:a av 139 lag i vårt första WCC. Det är något man alltid kommer kunna minnas och se tillbaka på med stor stolthet och tacksamhet.
Slutligen vill jag rikta ett stort tack till de som på ett eller annat sätt hjälpt oss att göra denna resan möjlig. Svenska Karpklubben, Alingsås Sportfiskeförening, Swedish Bait Mechanics, Fiskekompaniet, Veiddeke Väst, Cramo, Leech och Aneboda fiskodling. Samt Birger Holmqvist, Dan Olofsson, Niclas Gunnarsson och Joel Abrahamsson som alla bistått med utrustning.
14.00 kg – Lago di Bolsena 2013.
